Inga bebisar kvar!
Som några av er vet så hade vi ett par kattungar omkringspringandes! Nu är alla sålda så nu är det lite extra tomt här hemma.
 
Denna lilla sköning. Baltasar, såldes till en kvinna som förlorat både sin man och katt väldigt tätt inpå varandra. Hoppas han livar upp stämningen lite grann i alla fall under de tragiska omständigheterna.
 
 
 
 
 
vart tog min bebis vägen?
Kom just hem från morfar där vi käkat grillat! Har även gått en långpromenad och njutit av landsbyggden.
 
Har även hunnit kolla på valpbilder på Molly, vart tog min bebis vägen? Hon har blivit så stor, jag kan knappt minnas att min vovve har varit såhär liten och pluttinuttig....
Ormfobi? Nej tack!
Att många människor skyr ormen är ingen nyhet. Den är som allt annat läskigt, spindlar, spöken och fladdermöss... Men hur kommer det sig att ormfobin drabbar så många idag? När vi blir äldre så lär vi oss att spindlar och fladdermöss är helt ofarliga samt att spöken inte ens existerar. Men ormen då? Kanske är vi rädda för ormar eftersom våra instinkter greppar tag. Det kan trots allt ha varit rädslan som räddat våra förfäder en gång i tiden från att ha blivit uppslukad av besten.
 
Redan i bibeln presenteras ormen som den listige, sluge och onde karaktären. Men är verkligen ormar ondskefulla djur som vill lura och skada oss? Knappast. Ormar är som vilket djur som helst, de är bara missförstådda. Som jag nämnde tidigare, våra instinkter och rädslor ältar sig i våra överlevnadsinstinkter. Men vart tar förnuftet överhand då? Alla ormar är inte giftiga eller farliga, trots det så är vi lika rädda för dem som vilken annan ormart som helst.
 
Okej, jag vet... Jag låter som värsta galna ormtanten... Men tycker att just fobier är så intressanta då vi ofta innerst inne vet att sakerna vi är rädda för är helt ofarliga! Jag är rädd för getingar och småspindlar. Speciellt getingar, springer och skriker och viftar armarna omkring mig som om världen höll på att gå under.